Det drar ihop sig. Nu är flygbiljetterna, avgifter för att ta med cyklar och annat otympligt på flyget betalda. Inte för att det var någon återvändo innan, men nu känns det väldigt definitivt. Att förneka att det pirrar vore oärligt.

Vi har börjat rota i lådor och hyllor, vad ska med och vad inte? Alla mina böcker? Nehej, inte det nej... Men några?

Please?

Jag sitter och funderar.  Lurar på det där med hur andra reagerar på ens idéer och beslut.

”Men hörrni, nog är det väl alldeles uppåt väggarna, det här med att emigrera?” Jovars, en del knorrande och pipande hade vi allt räknat med, men sånt går snart över. Tänkte vi. Men, gör det det? Och i så fall ungefär när? Inte kan omgivningen orka gnälla och kvida hur länge som helst? Snart kommer en dag, mycket snart hoppas vi, när de säger ” Bra idé! Go for it! ”

Det skumma är att det inte är de människor som vi trodde skulle gnälla, som faktiskt gnäller!
Vi trodde i vår enfald att barnen, 17 och 20 år, skulle pipa värst. Nix. Barnen, som är miljöskadade från början, undrade mest hur pass stor deras frihet skulle bli, om de som enda skrivna på villan i Sverige kunde tänkas få sälja av den och köpa varsin sportbil istället och om de kan tänkas slippa städa när vi inte är där och ser det. Och sedan våra föräldrar förstås.

Men de är också härdade. Jaha,ja. Jaså. Men ni kommer väl hem och hälsar på någon gång då och då? Jovisst.

Nej, det var vänner som vi trodde skulle dunka oss i ryggen och önska lycka till omgående som tog på sig rollerna som olyckskorpar! Synd. Men inte mycket att göra åt. I rättvisans namn ska sägas att de allra flesta ändå tyckt att det är rätt häftigt att vi vågar rycka upp bopålarna och dra iväg. Kanske önskandes att de också hade modet, lusten, orken.

Vem vet

Det är nödvändigt att resa. För att möta nya kulturer, för att träffa främlingar och för att tvingas konfronteras med ett språk man inte förstår. Men är det nödvändigt att flytta? Flytta till ett land där infödingarna bevisligen äter sin kvällsvard långt efter min nattedags. Och där jag inte kan handla färskt bröd på söndagsmorgonen. Det kan du visst det, hävdar den lille mannen med vovven som bor i samma hus som vi. Bickys husse. Ok. Det är tur att jag har ett sådant stillsamt sinnelag och en sådan massa tålamod. Det tar nämligen en lång lång stund att på stapplig pidginspanska göra klart för hundmannen att söndagsmorgonar inte på minsta vis börjar klockan 11 på förmiddagen. Han ser mycket tvivlande på mig. Inte? Nix. Den börjar klockan 06. Qué?  Klockan 06? No no Signora, klockan 06 en söndagsmorgon är det ännu lördagkväll...